Woop woop
Är hos michaela å festar. Men får inte bli för sent eftersom jag ska upp å jobba imorgon :P tänkte bara slänga iväg ett snabbt blogg inlägg.
// bim
// bim
sofftar!!!!
Sitter vid havet med madde å äter thai mat :) mysigt :) sitter å tittar på solnedgången å chillar. Madde klagar på att maten är för stark xD nu ska vi chilla med livet så Bye!!!!
/Bim och madde
/Bim och madde
I'm happy again
Hallå. Ni få som läser.
Jag satt och nästan skrattade när jag insåg hur många som egentligen var glada och gillade att ett förhållande var slut. Så många som inte ens har en aning om hur resan har varit.
Det krävs två personer i ett förhållande, ett förhållande då man pratar, älskar, bråkar och lever tillsammans. Man kan prata om det som händer, man kan fortsätta som vanligt. Det är som att snubbla på en sten på vägen man vandrar. Man reser sig upp och fortsätter, eller väljer en ny stig.
Ett förhållande är somsagt mellan två personer. Men jag kunde inte säga ett enda ord utan att någon annan redan visste vad som pågick. Jag kunde inte ångra det förrän någon annan visste om det, som jag inte känner ett dugg. En person som vet varenda detalj om mig, när jag knappt vet vad hon heter i efternamn. I vårat förhållande var vi tre. Mot min vilja. Det var som att svänga av motorvägen i 120 kilomter i timmen, hur ska man vända om? Jag själv hann inte svänga och fortsatte rakt framåt mot en okänd destination.
När det tog slut, tog slut på riktigt fick jag höra "det här skulle hända förr eller senare" varför skulle jag förhindra det då? Inte hon. Hon har sin egen väg som jag inte ens vet var jag fick plats på. Någonstans där bakom antar jag, jag som knappt orkade springa efter.
Jag fick dåligt samvete, jag trodde allt var mitt fel. Det fick hon mig att tro, samt den tredje personen i vårat förhållande. "Varför ska hon alltid förstöra när allting verkar så bra?" Men jag var den som alltid sprang efter en person som aldrig vände sig om.
Jag är inte perfekt, jag är långt ifrån det. Allt var inte mitt fel, allt var inte hennes fel. Vi passade inte ihop, även fast vissa tyckte det. Problemet är nog det att både hon och jag letade så desperat efter ett förhållande att vi hoppade in i det första vi hittade, utan att riktigt känna personen. Vi var för långt ifrån varandra, person mässigt. Ju mer vi fick reda på, ju mer fanns det att bråka om, desto mer att hata.
Jag gjorde också misstag i förhållandet, ett utav dom var att släppa loss till 100%. Att lägga över massa på henne som egentligen bara berörde mig. Som nästan precis efter gick till en tredje person. Kanske mer, vad vet jag? Jag spelade på hennes sår och brister, utan att riktigt inse det förrän allt var över. Vi var för olika, alldeles för olika. Men vi hade båda fallit för den där fasaden då allt var bra med den andra, man gillade i stort sätt varenda sak. Innan man visste allt. Vi båda föll och det var försent att gå iväg när man väl fick reda på det.
"Du måste ändra på dig om det här ska funka."
Jag var den som skulle ändra mig, jag var den som skulle dölja sider som säger vem jag är för det tydligen var irriterande. Allt var irriterande med mig och det var jag som var felet. Jag sa flera gånger att jag ville vara 100% säker på att det var mig hon var kär i, inte den hon ville att jag skulle vara. Så fort jag nämnde någonting som jag inte gillade blev det bråk, och jag var oftast den som gav upp. "Livet är för kort för att vara någon annan". Det är hennes motto. Men uppenbarligen gällde inte det mig.
Det handlar inte om mer eller mindre uppmärksamhet, det handlar inte om att hon ska framstå som hon gjort alla fel, det handlar inte om att jag vill att hon ska höra av sig igen pga något jag skriver på min blogg som senaste gången, det vill jag inte. Jag vill inte tillbaka.
Det handlar om att hon skulle vänt sig om, alla gånger som vi gått ifrån varandra, tappat varandra på vägen så är det jag som sprungit ikapp. Även när jag var den som valde att gå åt ett håll, ifrån henne, var jag den som sprang tillbaka. Jag var rädd. Rädd för att inte vara älskad. Det handlar om att jag måste förklara mig, mestadels för mig själv.
Vi båda gjorde många fel. Allt som kändes så rätt dom första månaderna visade sig vara det motsatta. Vi båda gjorde många misstag, skillnaden var däremot att jag visste oftast att jag gjorde fel. Jag var den som sa förlåt. Hur många gånger sa hon det egentligen? Då hon verkligen menade det. Det blev som en grej för henne, att slänga ut ett meningslöst förlåt för att få stopp på bråken.
Det gick för långt, vi bråkade om allt och blev irriterade på varandra för minsta lilla sak. Det var inte bara hennes fel. Jag bryr mig mer än vad jag visar, allt står inte på internet. Det finns ingen knapp för tårar.
Jag har inte bloggat på ett tag för jag känner att det gör avståndet mellan oss större. Det finns inget sätt som man kan hålla koll på varandra. Först ville jag vara vänner, nu märker jag att jag har det bättre utan henne. Jag kopplade henne till något jag mådde dåligt över och det kommer inte ändras bara för att vi stannar som vänner. Det blir bättre, även fast jag fallit tillbaka ett par gånger tillochmed efter det var slut på riktigt. Men då var jag iallafall stark nog för att inte försöka gå tillbaka helt. För en gångs skull var jag stark nog.
Jag har inte bara dåliga minnen från vårat förhållande. Även fast jag mådde skit ett tag efter allt var borta så mår jag ändå bättre nu än innan jag ens träffade henne.
Jag satt och nästan skrattade när jag insåg hur många som egentligen var glada och gillade att ett förhållande var slut. Så många som inte ens har en aning om hur resan har varit.
Det krävs två personer i ett förhållande, ett förhållande då man pratar, älskar, bråkar och lever tillsammans. Man kan prata om det som händer, man kan fortsätta som vanligt. Det är som att snubbla på en sten på vägen man vandrar. Man reser sig upp och fortsätter, eller väljer en ny stig.
Ett förhållande är somsagt mellan två personer. Men jag kunde inte säga ett enda ord utan att någon annan redan visste vad som pågick. Jag kunde inte ångra det förrän någon annan visste om det, som jag inte känner ett dugg. En person som vet varenda detalj om mig, när jag knappt vet vad hon heter i efternamn. I vårat förhållande var vi tre. Mot min vilja. Det var som att svänga av motorvägen i 120 kilomter i timmen, hur ska man vända om? Jag själv hann inte svänga och fortsatte rakt framåt mot en okänd destination.
När det tog slut, tog slut på riktigt fick jag höra "det här skulle hända förr eller senare" varför skulle jag förhindra det då? Inte hon. Hon har sin egen väg som jag inte ens vet var jag fick plats på. Någonstans där bakom antar jag, jag som knappt orkade springa efter.
Jag fick dåligt samvete, jag trodde allt var mitt fel. Det fick hon mig att tro, samt den tredje personen i vårat förhållande. "Varför ska hon alltid förstöra när allting verkar så bra?" Men jag var den som alltid sprang efter en person som aldrig vände sig om.
Jag är inte perfekt, jag är långt ifrån det. Allt var inte mitt fel, allt var inte hennes fel. Vi passade inte ihop, även fast vissa tyckte det. Problemet är nog det att både hon och jag letade så desperat efter ett förhållande att vi hoppade in i det första vi hittade, utan att riktigt känna personen. Vi var för långt ifrån varandra, person mässigt. Ju mer vi fick reda på, ju mer fanns det att bråka om, desto mer att hata.
Jag gjorde också misstag i förhållandet, ett utav dom var att släppa loss till 100%. Att lägga över massa på henne som egentligen bara berörde mig. Som nästan precis efter gick till en tredje person. Kanske mer, vad vet jag? Jag spelade på hennes sår och brister, utan att riktigt inse det förrän allt var över. Vi var för olika, alldeles för olika. Men vi hade båda fallit för den där fasaden då allt var bra med den andra, man gillade i stort sätt varenda sak. Innan man visste allt. Vi båda föll och det var försent att gå iväg när man väl fick reda på det.
"Du måste ändra på dig om det här ska funka."
Jag var den som skulle ändra mig, jag var den som skulle dölja sider som säger vem jag är för det tydligen var irriterande. Allt var irriterande med mig och det var jag som var felet. Jag sa flera gånger att jag ville vara 100% säker på att det var mig hon var kär i, inte den hon ville att jag skulle vara. Så fort jag nämnde någonting som jag inte gillade blev det bråk, och jag var oftast den som gav upp. "Livet är för kort för att vara någon annan". Det är hennes motto. Men uppenbarligen gällde inte det mig.
Det handlar inte om mer eller mindre uppmärksamhet, det handlar inte om att hon ska framstå som hon gjort alla fel, det handlar inte om att jag vill att hon ska höra av sig igen pga något jag skriver på min blogg som senaste gången, det vill jag inte. Jag vill inte tillbaka.
Det handlar om att hon skulle vänt sig om, alla gånger som vi gått ifrån varandra, tappat varandra på vägen så är det jag som sprungit ikapp. Även när jag var den som valde att gå åt ett håll, ifrån henne, var jag den som sprang tillbaka. Jag var rädd. Rädd för att inte vara älskad. Det handlar om att jag måste förklara mig, mestadels för mig själv.
Vi båda gjorde många fel. Allt som kändes så rätt dom första månaderna visade sig vara det motsatta. Vi båda gjorde många misstag, skillnaden var däremot att jag visste oftast att jag gjorde fel. Jag var den som sa förlåt. Hur många gånger sa hon det egentligen? Då hon verkligen menade det. Det blev som en grej för henne, att slänga ut ett meningslöst förlåt för att få stopp på bråken.
Det gick för långt, vi bråkade om allt och blev irriterade på varandra för minsta lilla sak. Det var inte bara hennes fel. Jag bryr mig mer än vad jag visar, allt står inte på internet. Det finns ingen knapp för tårar.
Jag har inte bloggat på ett tag för jag känner att det gör avståndet mellan oss större. Det finns inget sätt som man kan hålla koll på varandra. Först ville jag vara vänner, nu märker jag att jag har det bättre utan henne. Jag kopplade henne till något jag mådde dåligt över och det kommer inte ändras bara för att vi stannar som vänner. Det blir bättre, även fast jag fallit tillbaka ett par gånger tillochmed efter det var slut på riktigt. Men då var jag iallafall stark nog för att inte försöka gå tillbaka helt. För en gångs skull var jag stark nog.
Jag har inte bara dåliga minnen från vårat förhållande. Även fast jag mådde skit ett tag efter allt var borta så mår jag ändå bättre nu än innan jag ens träffade henne.
